Den genuint elaka gymnastiksalen håller oss i sitt kvävande järngrepp...
Precis när jag trodde att den mörka sagan om gymnastiksalen och tortyrarbetsplatsen där, var slut tog den en ny vändning. Ja, inte blev det någon flytt till ett annat rum i måndags inte. Nej, nej, nej. Det visade sig att flytten, eller platsbytet med de i vårt tilltänkta rum, inte alls var förankrad hos alla i det rummet. Faktiskt var det bara hos själve managern himself, som för övrigt också sitter i det rummet, platsbytet var förankrat. De övriga två i rummet såg ut som levande frågetecken när vi i måndags undrade om vi skulle organisera ett platsbyte direkt då eller vänta några timmar. Flytta! Vi? Nej, nej, nej, vi sitter bra här.
Managern himself hade glömt bort att förankra tankarna om platsbytet med de som de facto drabbas. Nej, managern himself drabbas inte då han har sagt upp sig från företaget i fråga och förmodligen skiter i vilket. Han kan nog sitta på toaletten eller i en städskrubb om det skulle vara så. Han bryr sig föga av naturliga skäl.
Så då sitter vi kvar och aldrig har väl begreppet "jag arbetar hemifrån" varit så flitigt använt...
Mitt kreativa jobb var finns du? Uppenbara dig! Ge mig ett tecken. HJÄÄÄLP!
onsdag 21 mars 2007
fredag 16 mars 2007
Det blev bara en vecka i gymnastiksalen
Sitter här och det är fredag.
Det är precis en vecka sen vi flyttade in i det gymnastiksalsliknande rummet. Tack och lov kommer vi inte att sitta kvar där. Igår kom det glädjande beskedet att vi ska byta rum. Nu ska vi tre teknikinformatörer in i ett rum med fyra arbetsplatser. Där sitter redan en person men det verkar inte helt självklart att han ska sitta kvar där. Tetra Pak är ju glada för omorganisering och omflyttning av personal så det ryktet kan mycket väl ha substans av sanningshalt i sig. Vi lär få se.
Det ska bli skönt att lämna gymnastiksalen. Den här veckan har varit en riktig plåga. Tack och lov har vi ynnesten att kunna arbete hemifrån eller varifrån vi så önskar. Det har jag utnyttjat denna veckan. En dag var jag bara inom ett par timmar och kopierade filer till den bärbara datorn innan jag begav mig hemåt och spelade F.E.A.R… Nej förlåt, och arbetade vidare flitigt ska det ju självklart vara.
På måndag kommer vår kollega tillbaks från skidsemester. Då ska vi packa ihop våra pinaler och byta rum. Sen får vi väl fira det hela med en runda golf… Nej förlåt, med att jobba hemifrån menar jag så klart.
Nu ska jag fira att tiden i gymnastiksalen är över.
Skål!
Det är precis en vecka sen vi flyttade in i det gymnastiksalsliknande rummet. Tack och lov kommer vi inte att sitta kvar där. Igår kom det glädjande beskedet att vi ska byta rum. Nu ska vi tre teknikinformatörer in i ett rum med fyra arbetsplatser. Där sitter redan en person men det verkar inte helt självklart att han ska sitta kvar där. Tetra Pak är ju glada för omorganisering och omflyttning av personal så det ryktet kan mycket väl ha substans av sanningshalt i sig. Vi lär få se.
Det ska bli skönt att lämna gymnastiksalen. Den här veckan har varit en riktig plåga. Tack och lov har vi ynnesten att kunna arbete hemifrån eller varifrån vi så önskar. Det har jag utnyttjat denna veckan. En dag var jag bara inom ett par timmar och kopierade filer till den bärbara datorn innan jag begav mig hemåt och spelade F.E.A.R… Nej förlåt, och arbetade vidare flitigt ska det ju självklart vara.
På måndag kommer vår kollega tillbaks från skidsemester. Då ska vi packa ihop våra pinaler och byta rum. Sen får vi väl fira det hela med en runda golf… Nej förlåt, med att jobba hemifrån menar jag så klart.
Nu ska jag fira att tiden i gymnastiksalen är över.
Skål!
onsdag 14 mars 2007
På studiobesök
Studiebesök i två fotografers studio, det måste väl kallas studiobesök?
Precis hemkommen från ett studiebesök i fotograferna Fredrik Bjelkerud och Göran Örtegren studio i Malmö. Jag tittar med tom blick ut genom fönstret och känner än en gång kallet att göra något av min kreativa sida. Jävlar, vad kul det hade varit att få arbeta med en mer kreativt skapande verksamhet än det slentrianarbete jag gör under mina arbetsdagar idag. Jag är vansinnigt understimulerad varje dag jag kommer hem. Drömmen är att få kombinera alla mina kreativa intressen - teckning, datorgrafik, layout och foto - kanske inte samtidigt men att ha alla dessa inslag i yrkeslivet vore underbart.
Själva studiebesöket eller föreläsningen kanske är en bättre benämning, var bra och mycket trevligt även om den inte gav mig så där jättemycket ny kunskap. Jag har provat att arbeta i studio tidigare i Elaka Fotografers Sällskap. Det som gav mig mest var genomgången av belysning och att se dem ljussätta olika motiv på olika sätt för att skapa bilder med helt olika känslor. Nu vill jag köpa studioblixtar med tillbehör. Jo, en sak gav kvällen - en titt på programmet Capture One PRO för bearbetning och framkallning av bilder i RAW-format. Jag ska försöka skaffa programmet och verkligen ställa det mot Camera RAW i Photoshop CS3. Ska bli en mycket intressant test.
Jag blev alldeles sprallig av att befinna mig i en så kreativ miljö som Bjelkerud & Örtegrens studio i Malmö är. Tänk så fantastiskt hejdlöst roligt, lärorikt och utvecklande det hade varit att få vara där en tid. Assistera, fråga och fotografera. Utforska och leka med ljus, vinklar och perspektiv. Jag är övertygad om att jag hade blivit fullkomligt hänryckt och glömt bort både tid och rum. Va, har jag inte ätit idag? Är klockan sååå mycket, oj.
Problemet med mig är väl att jag dels inte har någon form av konstutbildning, fotografering inräknat. Jag har gått en hel del utbildningar inom en rad olika kreativa områden men förmodligen inte tillräckligt för att tas som riktigt seriös och professionell på den marknaden. Ett annat problem är det rent ekonomiska. Jag är helt övertygad om att månadsinkomsten för de allra flesta enskilda inom kreativa yrken initialt inte är så bra. Tidsperioden som är att betrakta som initial är förmodligen dessutom längre vad den är på ett IT-företag. Men jag vet inte…
Om plats och möjlighet finns i vår kommande bostad ska jag försöka inreda så att något utrymme i garaget kan användas som studio. Vi har redan beslutat att jag ska ha ett tecknarbord i det rummet som kommer att tjäna som hemmakontor. Jag lär även registrera en enskild firma för att på så sätt smyga igång en business i liten omfattning. Lite tecknings- och fotojobb eller andra bildkreationer. Jag har gott om idéer i varje fall. Referenser har jag ju en hel del och hårt marknadsföring med hjälp av Internet tror jag dels inte är särskilt tidskrävande och dels inte så kostsam. Tid får jag ju offra, men det ser jag inte alls som något problem. Det finns annat som jag kan avvara för att frigöra tid utan att för den sakens skull försaka tid till familjen.
Ja, jag får se vad framtiden leder mig. Jag känner dock en liten åldersnoja som jag aldrig känt förr. Den pressar mig att ta tag i mina drömmar. Något måste jag göra. Att vittra bort med ostimulerande arbete känns inte alls hållbart i längden. Visst det ger mat på bordet och bra mycket mer än så, men det kan verkligen inte betyda allt i livet. Tristess tror jag är förödande.
Tankarna far.
Måste komma på ett bra namn på min enskilda firma.
Lär få investera i ytterligare utrustning.
Marknadsföring.
Jag vet ju vad jag kan ge människor, frågan är om de vet det. Förmodligen inte.
Tack Fredrik och Göran. Ni inspirerade mig.
http://www.boph.se/
Kreera mera!
Precis hemkommen från ett studiebesök i fotograferna Fredrik Bjelkerud och Göran Örtegren studio i Malmö. Jag tittar med tom blick ut genom fönstret och känner än en gång kallet att göra något av min kreativa sida. Jävlar, vad kul det hade varit att få arbeta med en mer kreativt skapande verksamhet än det slentrianarbete jag gör under mina arbetsdagar idag. Jag är vansinnigt understimulerad varje dag jag kommer hem. Drömmen är att få kombinera alla mina kreativa intressen - teckning, datorgrafik, layout och foto - kanske inte samtidigt men att ha alla dessa inslag i yrkeslivet vore underbart.
Själva studiebesöket eller föreläsningen kanske är en bättre benämning, var bra och mycket trevligt även om den inte gav mig så där jättemycket ny kunskap. Jag har provat att arbeta i studio tidigare i Elaka Fotografers Sällskap. Det som gav mig mest var genomgången av belysning och att se dem ljussätta olika motiv på olika sätt för att skapa bilder med helt olika känslor. Nu vill jag köpa studioblixtar med tillbehör. Jo, en sak gav kvällen - en titt på programmet Capture One PRO för bearbetning och framkallning av bilder i RAW-format. Jag ska försöka skaffa programmet och verkligen ställa det mot Camera RAW i Photoshop CS3. Ska bli en mycket intressant test.
Jag blev alldeles sprallig av att befinna mig i en så kreativ miljö som Bjelkerud & Örtegrens studio i Malmö är. Tänk så fantastiskt hejdlöst roligt, lärorikt och utvecklande det hade varit att få vara där en tid. Assistera, fråga och fotografera. Utforska och leka med ljus, vinklar och perspektiv. Jag är övertygad om att jag hade blivit fullkomligt hänryckt och glömt bort både tid och rum. Va, har jag inte ätit idag? Är klockan sååå mycket, oj.
Problemet med mig är väl att jag dels inte har någon form av konstutbildning, fotografering inräknat. Jag har gått en hel del utbildningar inom en rad olika kreativa områden men förmodligen inte tillräckligt för att tas som riktigt seriös och professionell på den marknaden. Ett annat problem är det rent ekonomiska. Jag är helt övertygad om att månadsinkomsten för de allra flesta enskilda inom kreativa yrken initialt inte är så bra. Tidsperioden som är att betrakta som initial är förmodligen dessutom längre vad den är på ett IT-företag. Men jag vet inte…
Om plats och möjlighet finns i vår kommande bostad ska jag försöka inreda så att något utrymme i garaget kan användas som studio. Vi har redan beslutat att jag ska ha ett tecknarbord i det rummet som kommer att tjäna som hemmakontor. Jag lär även registrera en enskild firma för att på så sätt smyga igång en business i liten omfattning. Lite tecknings- och fotojobb eller andra bildkreationer. Jag har gott om idéer i varje fall. Referenser har jag ju en hel del och hårt marknadsföring med hjälp av Internet tror jag dels inte är särskilt tidskrävande och dels inte så kostsam. Tid får jag ju offra, men det ser jag inte alls som något problem. Det finns annat som jag kan avvara för att frigöra tid utan att för den sakens skull försaka tid till familjen.
Ja, jag får se vad framtiden leder mig. Jag känner dock en liten åldersnoja som jag aldrig känt förr. Den pressar mig att ta tag i mina drömmar. Något måste jag göra. Att vittra bort med ostimulerande arbete känns inte alls hållbart i längden. Visst det ger mat på bordet och bra mycket mer än så, men det kan verkligen inte betyda allt i livet. Tristess tror jag är förödande.
Tankarna far.
Måste komma på ett bra namn på min enskilda firma.
Lär få investera i ytterligare utrustning.
Marknadsföring.
Jag vet ju vad jag kan ge människor, frågan är om de vet det. Förmodligen inte.
Tack Fredrik och Göran. Ni inspirerade mig.
http://www.boph.se/
Kreera mera!
måndag 12 mars 2007
Jag trivs ej i öppna landskap
Vilken idiot var det som uppfann kontorslandskapet?
Som mången annan skit kommer påfundet från USA. Kontorslandskapet, eller cubicles som det heter over there, uppfanns av Robert Propst i mitten av 1960-talet. Till hans enda försvar ska tilläggas att han före sin död 2000 kallade sitt omedvetna bidrag till historien för ”sluten dårskap” (monolithic insanity). Dock skänker detta honom ingen som helst upprättelse i mina ögon. Skadan är sen länge skedd.
I det stora landet i väster är det mer vanligt än ovanligt med kontorslandskap. Tyvärr finns det allt för många människor på chefsnivå bland annat i Sverige som anser att många amerikanska arbetsrelaterade påfund måste vara bra eftersom det är ett av världens mest industriellt framgångsrika länder. Det roliga och udda med dessa beslutsfattare är att de personligen aldrig sitter i ett kontorslandskap. Nej, de sitter självklart ensamma i ett kontor. ”Ja, jag kan ju inte sitta i ett öppet kontorslandskap för jag för en del samtal av sådan art att innehållet inte bör kunna höras av andra”, kan jag tänka mig att de försvarar sig med. Det är väl för den här typen av samtal som man har uppfunnit de så kallade ”tysta rummen”? Små kyffen i någon vrå som inte gick att använda till något annat.
På länken nedan kan du läsa en artikel om Robert Propst och kontorslandskapet. Jag gillar verkligen formuleringen ” The cubicle was not born evil…” som inleder ett av artikelns stycke.
http://money.cnn.com/2006/03/09/magazines/fortune/cubicle_howiwork_fortune/
Jag har ett medfött hörselhandikapp – jag har bara hörsel på ett öra. Mitt handikapp innebär rent konkret att jag har oerhört svårt att höra vad folk säger i ljudliga miljöer. Våra hjärnor har en funktion som för normalhörande innebär att ljud kan sorteras bort. Bakgrundssorl och andra samtal sorteras bort och vad den eller de man själv samtalar med säger är det som hörselorganen fokuserar på. Om man som mig, saknar stereohörande fungerar inte den här funktionen i hjärnan. Jag kan således inte stänga av omgivande ljud. Detta innebär att jag oavsett samtalsämne vet vad jag i nio fall av tio säger om jag går på krogen och det är frasen ”Vad sa du.” I arbetslivet innebär mitt handikapp att jag alltid blir störd i mitt arbete av samtal som förs i min närhet. För mig är det som du kanske förstår, en fullkomlig plåga att arbeta i ett kontorslandskap. Nej, nu uttryckte jag mig fel. Att försöka arbeta i ett kontorslandskap, ska det vara.
Min chef känner självklart till mitt handikapp. Han å sin sida ser i första hand till den ekonomiska biten och det inser jag att han nog bör göra också. I min profession arbetar jag på konsultbasis. Jag ser alltid till att informera min uppdragsgivare om mitt handikapp och vad det innebär rent konkret. Tyvärr är det sällan som min information verkligen leder fram till att jag får en arbetsmiljö i vilken jag kan utföra mitt arbete på bästa sätt. Det vanligaste svaret jag brukar få är ”Vi har inte någon annan plats just nu du får testa och se. Om det inte funkar får vi försöka lösa det senare.” Nyckelordet är försöka. Genom att använda det förbinder de sig inte till att göra något. Och det gör de sällan eller aldrig heller. Inte ett jävla dugg! Jag känner mig tidvis, som nu till exempel, oerhört kränkt och diskriminerad. Att inte någon verkar ta mig på allvar är riktigt jobbigt. Ska ända lösningen att komma ifrån eländet vara att byta jobb? Hoppas inte, men det verkar tyvärr vara enda utvägen.
Just nu sitter jag i ett gymnastiksalsliknande rum inredd med arbetsplatser för 14 personer helt oavskiljda med skärmväggar eller annat. I dagsläget är vi inte mer än 13 här så visst kunde situationen vara värre. Man får vara glad för det lilla. Vi flyttade in i det fullt öppna landskapet för några dagar sen och jag är fortfarande förvånad över att det inte finns linjer för en badmintonplan i golvet samt ribbstolar på väggarna. Men som sagt, man ska glädjas åt det lilla och inte gnälla, vi har ju trots allt en nästan fungerande ventilation. Att vi har en ventilation råder det inte någon tvekan om för den hörs verkligen när den sätter igång.
Tyvärr fungerar ventilationen mindre bra. Nu när temperaturen börjar krypa upp till dryga 15 grader och sol så har vi dryga 25 grader varmt i vår gymnastiksal. En alldeles ypperlig temperatur för gymnastiska övningar. Det finns inte en chans att kroppen stelnar till i den temperaturen. Jag undrar hur varmt vi får inomhus när det blir 25-30 grader utomhus...
Så nu sitter jag sålunda i ett stort landskapsrum och har min iPod inpluggad i öronen. En relativt hög volym inställd för att jag ska störas så lite som möjligt att samtal som förs i rummet. Följden för min del blir att jag inte hör om min telefon ringer. Någon av mina kollegor brukar vifta och hojta åt mig om den ringer så ibland hinner jag till och med svara innan den som ringer har lagt på. Jag hör inte heller då någon kallar på mig för att få min uppmärksamhet och kunna ställa en fråga t.ex. Arbetet som jag är inhyrd för att utföra har jag svårigheter att göra på det sätt jag vill. Med ideliga störande moment tvingas jag börja om på samma text flera gånger innan jag har färdigställt den. Känns varken effektivt eller stimulerande. Å andra sidan genererar det ju mer timmar och där med mer pengar så det finns säkert några som är nöjda med situationen.
Bakom min rygg finns tre arbetsplatser. Två av dem som arbetar där kan se vad jag har uppe på min skärm. Jag funderar på en skrivbordsbakgrund bestående av en hand med ett väl valt finger pekandes i luften. Precis bakom min rygg finns även en dörr som leder till ett trapphus. Folk brukar gå den vägen om de ska gå till något av kontoren eller konferensrummen våningen under. Jag tror att även helt döva hade störts av att dels känna sig iakttagna och dels ha folk gåendes bakom ryggen och en dörr som öppnas och stängs med ett vinddrag om nacken vid varje tillfälle.
Fy faaan, vad jag gillar att gå till jobbet
Som mången annan skit kommer påfundet från USA. Kontorslandskapet, eller cubicles som det heter over there, uppfanns av Robert Propst i mitten av 1960-talet. Till hans enda försvar ska tilläggas att han före sin död 2000 kallade sitt omedvetna bidrag till historien för ”sluten dårskap” (monolithic insanity). Dock skänker detta honom ingen som helst upprättelse i mina ögon. Skadan är sen länge skedd.
I det stora landet i väster är det mer vanligt än ovanligt med kontorslandskap. Tyvärr finns det allt för många människor på chefsnivå bland annat i Sverige som anser att många amerikanska arbetsrelaterade påfund måste vara bra eftersom det är ett av världens mest industriellt framgångsrika länder. Det roliga och udda med dessa beslutsfattare är att de personligen aldrig sitter i ett kontorslandskap. Nej, de sitter självklart ensamma i ett kontor. ”Ja, jag kan ju inte sitta i ett öppet kontorslandskap för jag för en del samtal av sådan art att innehållet inte bör kunna höras av andra”, kan jag tänka mig att de försvarar sig med. Det är väl för den här typen av samtal som man har uppfunnit de så kallade ”tysta rummen”? Små kyffen i någon vrå som inte gick att använda till något annat.
På länken nedan kan du läsa en artikel om Robert Propst och kontorslandskapet. Jag gillar verkligen formuleringen ” The cubicle was not born evil…” som inleder ett av artikelns stycke.
http://money.cnn.com/2006/03/09/magazines/fortune/cubicle_howiwork_fortune/
Jag har ett medfött hörselhandikapp – jag har bara hörsel på ett öra. Mitt handikapp innebär rent konkret att jag har oerhört svårt att höra vad folk säger i ljudliga miljöer. Våra hjärnor har en funktion som för normalhörande innebär att ljud kan sorteras bort. Bakgrundssorl och andra samtal sorteras bort och vad den eller de man själv samtalar med säger är det som hörselorganen fokuserar på. Om man som mig, saknar stereohörande fungerar inte den här funktionen i hjärnan. Jag kan således inte stänga av omgivande ljud. Detta innebär att jag oavsett samtalsämne vet vad jag i nio fall av tio säger om jag går på krogen och det är frasen ”Vad sa du.” I arbetslivet innebär mitt handikapp att jag alltid blir störd i mitt arbete av samtal som förs i min närhet. För mig är det som du kanske förstår, en fullkomlig plåga att arbeta i ett kontorslandskap. Nej, nu uttryckte jag mig fel. Att försöka arbeta i ett kontorslandskap, ska det vara.
Min chef känner självklart till mitt handikapp. Han å sin sida ser i första hand till den ekonomiska biten och det inser jag att han nog bör göra också. I min profession arbetar jag på konsultbasis. Jag ser alltid till att informera min uppdragsgivare om mitt handikapp och vad det innebär rent konkret. Tyvärr är det sällan som min information verkligen leder fram till att jag får en arbetsmiljö i vilken jag kan utföra mitt arbete på bästa sätt. Det vanligaste svaret jag brukar få är ”Vi har inte någon annan plats just nu du får testa och se. Om det inte funkar får vi försöka lösa det senare.” Nyckelordet är försöka. Genom att använda det förbinder de sig inte till att göra något. Och det gör de sällan eller aldrig heller. Inte ett jävla dugg! Jag känner mig tidvis, som nu till exempel, oerhört kränkt och diskriminerad. Att inte någon verkar ta mig på allvar är riktigt jobbigt. Ska ända lösningen att komma ifrån eländet vara att byta jobb? Hoppas inte, men det verkar tyvärr vara enda utvägen.
Just nu sitter jag i ett gymnastiksalsliknande rum inredd med arbetsplatser för 14 personer helt oavskiljda med skärmväggar eller annat. I dagsläget är vi inte mer än 13 här så visst kunde situationen vara värre. Man får vara glad för det lilla. Vi flyttade in i det fullt öppna landskapet för några dagar sen och jag är fortfarande förvånad över att det inte finns linjer för en badmintonplan i golvet samt ribbstolar på väggarna. Men som sagt, man ska glädjas åt det lilla och inte gnälla, vi har ju trots allt en nästan fungerande ventilation. Att vi har en ventilation råder det inte någon tvekan om för den hörs verkligen när den sätter igång.
Tyvärr fungerar ventilationen mindre bra. Nu när temperaturen börjar krypa upp till dryga 15 grader och sol så har vi dryga 25 grader varmt i vår gymnastiksal. En alldeles ypperlig temperatur för gymnastiska övningar. Det finns inte en chans att kroppen stelnar till i den temperaturen. Jag undrar hur varmt vi får inomhus när det blir 25-30 grader utomhus...
Så nu sitter jag sålunda i ett stort landskapsrum och har min iPod inpluggad i öronen. En relativt hög volym inställd för att jag ska störas så lite som möjligt att samtal som förs i rummet. Följden för min del blir att jag inte hör om min telefon ringer. Någon av mina kollegor brukar vifta och hojta åt mig om den ringer så ibland hinner jag till och med svara innan den som ringer har lagt på. Jag hör inte heller då någon kallar på mig för att få min uppmärksamhet och kunna ställa en fråga t.ex. Arbetet som jag är inhyrd för att utföra har jag svårigheter att göra på det sätt jag vill. Med ideliga störande moment tvingas jag börja om på samma text flera gånger innan jag har färdigställt den. Känns varken effektivt eller stimulerande. Å andra sidan genererar det ju mer timmar och där med mer pengar så det finns säkert några som är nöjda med situationen.
Bakom min rygg finns tre arbetsplatser. Två av dem som arbetar där kan se vad jag har uppe på min skärm. Jag funderar på en skrivbordsbakgrund bestående av en hand med ett väl valt finger pekandes i luften. Precis bakom min rygg finns även en dörr som leder till ett trapphus. Folk brukar gå den vägen om de ska gå till något av kontoren eller konferensrummen våningen under. Jag tror att även helt döva hade störts av att dels känna sig iakttagna och dels ha folk gåendes bakom ryggen och en dörr som öppnas och stängs med ett vinddrag om nacken vid varje tillfälle.
Fy faaan, vad jag gillar att gå till jobbet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
