Idag läste jag på Aftonbladets hemsida att man 23.09 i tisdags, den 19 december, hade kopplat loss Discovery från rymdstationen ISS. Enligt planen skulle de placera ut några satelliter innan man åter skulle ge sig ner på moder jord. Precis som vid den försenade uppskjutningen är inte vädret på NASA:s sida. Prognoserna för fredagen, då rymdfärjan ska landa är inte bra. De ger Discovery endast 40% chans att kunna genomföra en landning på ett så säkert sätt som möjligt.
Tydligen kan Discovery vänta där ute i det eviga i ett dygn sen tar bensinen slut.
Jag kan inte låta bli att fundera på varför i hela friden de inte kunde få väderprognosen innan de kopplade loss sig från ISS. Det måste väl ändå vara bättre att hänga med ISS ytterligare några varv runt klotet och där invänta någorlunda stabila prognoser.
Alternativet att puttra runt där uppe för att en kallfront omöjliggör landning, till dess att bensinen tar slut ter sig som ett "icke-alternativ" och, för den delen, som ett oerhört korkat val.
Tänkte ni på att Christer Fuglesang fick göra hela tre rymdpromenader istället för de planerade två. Vilken lyckost. Nu fick han spendera 18 timmar i sin egen avföring istället för 12...
Kapten Zoom -full fart mot jorden
torsdag 21 december 2006
onsdag 13 december 2006
Fågelsång i rymden
Jaha, så har då Christer Fuglesang fått komma ut i rymden och en hype av sällan skådat slag har utspelats här i Sverige. Själv är jag skeptisk till det hela och undrar ifall någon verkligen kan höra fågelsång i rymden eller om det hela egentligen mer bidrar till att ingen kan höra fågelsång på jorden heller.
Det här fotot på uppskjutningen av Discovery har spridits runt världen. Jag gillar fototskarpt, men det är väl också det enda jag är positiv till med hela den här rymdhypen.
Tidningen Aftonbladet. Finns det någon instans som på ett mer påtagligt, sensationsjounalistiskt och smaskigt sätt försvarar den äckliga dubbelmoralen? Bara veckor före Discovery gick till väders lanserade Aftonbladet en hel site som de kallar "Klimathotet." I denna basuneras det ut vad som orsakar den globala uppvärmningen, vilka konsekvenser det får och vad vi alla kan göra åt det. Bland annat kan den enskilda människan, enligt Aftonbladet, göra en insats genom att flyga mindre och åka mer tåg. Flygbränsle, eller förmodligen den otillräckliga förbränning som flygplansmotorer har, är en starkt bidragande orsak till den globala uppvärmningen. För mig hade det varit mer naturligt om Aftonbladet verkligen hade ifrågasatt det här med rymdfärder. Om man vill framställa sig som främjare av ett sundare tankesätt och agerande för att minska den mänskliga påverkan av jordens klimat borde man verkligen försöka efterleva dessa ambitioner själva. Hur mycket ämnen som ökar den globala uppvärmningen släpps ut vid uppskjutningen av en rymdfärja? Vågar man gissa på att det är ohyggligt mycket. Kanske lika mycket som Sveriges samlade motorfordon släpper ut på ett dygn? Två dygn? Jag vet inte, men om ett flygplan som förbrukar avsevärt mindre mängd flygbränsle än en rymdfärja är en stor bidragande faktor till den ökande globala uppvärmningen så torde det stå bortom allt tvivel att en rymdfärja är sju resor värre. Är detta egentligen försvarbart?
Som de flesta andra är jag totalt oinsatt i rymdforskning och vad som är syftet med så väl rymdfarkoster som med rymdstationer. Det vore intressant att få veta hur man kan försvara en så miljöovänlig handling som en rymdresa. Vad är den egentligen bra för? Vilket syfte har en rymdresa? Finns det inte andra behov på jorden som bättre hade behövt alla de miljarder som en rymdresa kostar? Fattigdom? Sjukdomar? Fredsarbete? Alternativa energikällor? Innovationer för att minska användandet av fossila bränslen?
För mig är det en gåta att en rymdresa med en svensk ombord kan hetsa upp så många i vårt avlånga land. Folk till och med ställde sina väckarklockor för att släpa sig ur sängen och till teven mitt i natten och se direktsändningen från Kennedy Space Center. Ja, det kan väl vara ett visst mått av historisk händelse, men ändå. Vi pratar om 02.45 och det var ju inte direkt den första resan ut i rymden som människan gjorde.
Jag läste en artikel som handlade om framtidens flygplan. Framtiden i detta fallet handlade om 2011, vilket inte är allt för långt borta. Motortypen som man håller på att utveckla har endast vatten som restprodukt. Inte några avgaser. Bara vatten. Kanon! Tänk så mycket den summan som den nu pågående rymdresan med Discovery totalt kommer att kosta, kunde göra för att påskynda och effektivisera utvecklingen av en så revolutionerande motor. En motor som dessutom är helt rätt i tiden och som hade gjort att flygplan inte längre hade varit en bidragande faktor till global uppvärmning. Rymdresan kostar 900 miljarder. Tjena.
Med minnesbilder från Killinggängets skildring av Fuglesangs ibland förtvivlande väntan ler jag åt det hela. Vilket spektakel. Tänk att göra denna enorma resan ut till en rymdstation för att där bland annat bli väckt till Waterloo med ABBA och efter detta ge sig ut på en dryga sex timmar lång rymdpromenad iförd blöjor av extra absorberande material. Tänk vilken känsla att få göra på sig samtidigt som man ser en, förmodar jag, fantastiskt mäktig soluppgång.
Det tar tydligen fyra timmar av förberedelser innan man kan ge sig ut på rymdpromenad. Att klä av sig brukar ju gå fortare än att klä på sig så säg att avklädnadsproceduren tar två timmar. Det ger de båda rymdgängarna cirka tolv mysigt äckliga timmar i välfyllda blöjor. Var det detta du längtade efter under alla dina strävfulla år av trogen väntan på din tur Christer?
lördag 9 december 2006
Jul i Tivoli
Hygge å Hof, karuseller, julemanden, Nissekøping och en miljon lampor. Det är julmarknad på Tivoli.
Lördagen den 9 december 2006.
Som vanligt på lördagmorgnar väckte Oscar oss med sitt morgonpigga humör. Jag undrar var han har fått det från för varken jag eller Marie-Louise är speciellt morgonpigg. Denna lördag var Oscar extra uppspelt och var ivrig med att vi alla skulle gå upp och äta frukost. Vi skulle ju, som Oscar själv uttryckte det, "först åker vi buss, sen åker vi tåg till Danmark, sen är vi på Tivoli, sen åker vi karusell."
Oscar förmådde inte att äta mer än halva sin frukostmacka. Han hade helt enkelt för mycket pirr i kroppen. Han blev inte mindre ivrig när vi berättade att tåget kommer att passera den plats där flygplanet som ska köra oss till Bamses ö i mars, startar. Vän av någorlunda geografiska kunskaper förstår att det är Kastrup jag syftar på.
Vi tog bussen in till Malmö Central. På vägen dit passerar man butiken Mac Support i hörnet av Djäknegatan och Baltzarsgatan. Oscar, som är född med örnblick, fick givetvis syn på butiksskylten och tjoade förnöjt för hela bussen "där är äppeldatorn." På centralen löste vi tågbiljetter tur och retur till Hovedbanegården och gick sen till perrongen för att vänta på det Øresundståget som våra goda vänner Toffisarna tagit från Lund mot broderlandet. Ett samtal på mobilen och vi visste vilken tågvagn vi skulle ge oss in i. På tåget sammanstrålade vi så. Oscar och Ludwig, toffi junior, blev som vanligt glada av att träffa varandra. Ludwigs stora passion i hans snart treåriga liv är just tåg så han var mer andakligt upptagen med att njuta av stunden än vad Oscar var. Vi for förbi Kastrup men tyvärr såg vi inte några flygplan så Oscar förstod nog inte riktigt kopplingen till Bamses ö. Han fortsatte glatt att sjunga de julsånger som han har lärt sig på dagis.
Bamses ö förresten. Det är en av Fritidsresors familjeanläggningar på Lanzarotte som åsyftas. Fritidsresor har, som kanske är bekant för många, en Bamseklubb och uppträde, frukost och annat där barnen får träffa och leka med Bamse, Lille Skutt, Skalman och Vargen. Vi ska åka dit på semester i vinter.
På Hovedbanegården var det allmän kisspaus. På herrarnas blev jag antastad av två radikalt överförfriskade danska män. Den ene var liksom jag väldigt kortklippt. Han ställde sig alldeles intill mig där jag stod och gjorde det jag skulle i pissoaren. Han stirrade på mig. Det blev genast lite svårt att göra det jag borde. Knip Jens, knip. Jag vände mig mot honom och undrade om han ville något. Då det blåste lite kyligt i Köpenhamn denna lördag ville han helt sonika köpa min mössa. "Nä, den behöver jag själv" bemötte jag hans förfrågan. "För fan mand, du behöver den ju ikke" kontrade den fulle dansken, "du har ju hår." Jag tog av mig mössan, log och tittade på honom. "Faaaaan mand, du är som jag" jublade dansken och frågade snabbt "var har du köpt den mössan?" Efter att ha förklarat för honom att jag inte minns var mössan är köpt, att jag inte har en aning om vad Top Flite är för något (vita lögner är bra ibland), att jag också tycker att den blå färgen är snygg och att den absolut är varm och skön så kunde jag äntligen lämna de båda toktankade danskarna bakom mig.
Vi strosade de få stegen från Hovedbanegården till Tivolis huvudentré. Tack och lov var vi ute i riktigt god tid och man hade precis öppnat kassorna. Givetvis var det kö ändå, det verkar det alltid vara till Tivoli. Köerna blir dock bara längre och längre ju senare på dagen man kommer dit. En tips till alla som planerar att besöka den mysiga julmarknaden på Tivoli - var ute i god tid. I synnerhet om du har barn med dig de blir ju inte direkt mindre uppspelta av allt ljud, lampor och rörelser.Utanför entrén råkade Toffisarna på två bekanta. De var i Köpenhamn över helgenför att njuta en stund utan sina tre(?) barn. Jisses, jag tycker att det är tillräckligt med ett barn...
Innanför grindarna strålade vi samman med Toffisarnas goda vänner Anna och Johanmed dotter Ella. Riktigt trevliga människor. De har flyttat till Köpenhamn från Stockholm och verkar trivas alldeles ypperligt. Det största problemet verkar vara att hitta en bra barnfrisör.Ludde och Ella är nästan ett år yngre än Oscar så de var något mer sansade än vad han var.Oscars fokus var omedelbart inställd på karusellerna. Dessa hade inte ens öppnat än, fastdet bekom inte Oscar.
Bredvid en klassisk barnkarusell har man placerat ut en massa olika rytminstrument. Där finnsallt möjligt från ganska normala xylofoner till rena fantasiskapelserna i så väl metall som trä.För ögonblicket, d v s runt fem minuter, lät Oscar sig roas av dessa rytminstrument. Karusellentilldrog sig dock allt mer av hans uppmärksamhet och detta fast att den inte rörde sig ur fläcken.Där var inte ens personal kommen ännu. Men, det är klart och skall icke föringas, alla lampornavar tända. Våra sällskapande familjer fastnade på rytminstrumenten medan vi fick ge oss bort motinsläppssnurran till karusellen. Oscar insåg först nu att man inte kunde åka ännu. Marie-Louiseberättade för honom att man måste ha en biljett. De båda gav sig av bort mot köerna till biljettkiosken.
Då jag stod och väntade med barnvagnen på att Marie-Louise och Oscar skulle komma tillbaks frånbiljettinköpet startade man upp alla attraktioner. En efter en. Tivoli har en riktig rysarattraktion i formav en klassisk karusell med slänggungor. Som i bilden ovan. Den stora skillnaden mot karusellenpå bilden är att den i rysarform ger sig av till 80 meters höjd innan den snurrar loss på allvar. Utsiktenär säkert fin, frågan är om man kan njuta av den. "Någon som vill åka? Ja, jag kan hålla handväskor, kameror, ryggsäckar och annat löst."
Jul i Tivoli. Glitter och pynt i enorma mängder. Hygge.
Väl tillbaks från biljettinköpet hade Oscar för tillfället tappat lusten att åka karusell. Marie-Louise hadeköpt en heldagsbiljett som Oscar kunde åka hur mycket som helst på under dagen. Myrphys lag.Oscar hade istället fått ett oerhört intresse för pop-cornståndet som stod alldeles bredvid insläppettill barnkarusellen. Anna och Ella tog en tur i karusellen. Oscar lutade sig nöjt tillbaks i sin sulky ochåt färska popcorn.
Så småningom var halva hinken med pop-corn tömd och Oscar fick tillräckligt med förnyad energi föratt ånyo känna stark lust att åka karusell. Marie-Louise och han besteg karusellen andra etage och enliten gungsoffa som var monterad där. På marken stod jag, en besviken pappa, med kameran i högstahugg för att försöka fånga en härlig bild full med glädjen hos ett barn som åker karusell. På markplanav karusellen fanns alla klassiska åkfigurer som hör en dylik karusell till. Hästar, snäckskal och dylikt.Ibland blir det inte som man vill. Viljan hos en 3,5 åring är stark och han hade bestämt sig för var han ville sitta.
Under tiden som Oscar och Marie-Louise åkte karusell beslöt vi andra att vi skulle gå och äta när dehade snurrat klart. Det barnfria paret sa hej då och meddelade att de skulle gå och njuta av en barnfrimiddag. De hade full förståelse hos oss andra i sällskapet.
Vi gick och satte oss i restaurangen som ligger i samma byggnad som konserthallen och akvariet. Allavar hungriga. Inte minst barnen. Oscar ville ha en hamburgare. Sin matkinkiga vana trogen skulle denbara bestå av hamburgerbröd, hamburgare och ketchup. Inget annat. Absolut inget annat.Givetvis blev det språkförbistring. Servitrisen förstod nog inte alls vad Marie-Louise sa. Dock svaradehon att alla ingridienser ligger på tallriken bredvid hamburgaren. Det lät ju tryggt.
När man väl hade fått tag på någon i Köpenhamn som kunde receptet på hamburgare blev vi serverade.Alla ingridienser utom salladen, den råa rödlöken samt ketchupen(!) låg på hamburgaren. Oscar var hungrig.Och trött. Jävligt trött. Hamburgaren var fel. På två röda var hela restaurangen medveten om vår närvaro. Fru toffi, Steffi, förbarmade sig och gick till servitrisen för att få hamburgaren renskrapad. Jag kände total uppgivenhet. När hamburgaren var renskrapad så gott det gick tog Oscar bara ett par tuggor på denvarefter han sa att han var trött och ville lägga sig i sulkyn. Han hade inte svårt att somna. Resan och Tivolihade sugit all musten ur honom.
Jag fick äta upp både min egna Club Sandwich och resterna av Oscars hamburgare. Jag blev mätt.Det var faktiskt riktigt skönt att sitta och njuta av sitt glas Hof när Oscar väl sov. Ella ville också sovaså Johan tog henne på en promenad i vagnen. Ludde vägrade att kapitulera för sin trötthet. Faktisktså somnade inte Ludde förrän vi efter maten delade på oss för att låta barnen åka de olika attraktionersom de ville. Stackarn. Han hade ju sett fram emot att åka Tivolis lilla rundturståg.
Vi fick väcka Oscar när han hade sovit i en timme. Han hade flera gånger berättat att han och jag skulleåka ballongkarusellen - pariserhjulet på Tivoli. Det kändes bäst att väcka honom så att vi kunde göradetta innan vi skulle träffa de andra igen. Oscar var väl inte riktigt glad för att bli väckt men då han insågatt han och jag skulle åka ballongkarusellen piggnade han till.
Å nej. Kön till biljettkiosken var enorm. Vi hade ju bara biljett till Oscar. Nu hade vi dock riktig tur och ettdanskt par kom fram till oss och erbjöd oss att köpa biljetter av dem. De var nog på väg ut från Tivoli förderas barn låg och sov så gott i sin barnvagn. Tack ska ni ha!
Kön till ballongkarusellen var nätt och jämt kortare än den till biljettkiosken. Dock behövde vi ju bara ståi en kö. Oscar var riktigt uppspelt och full av förväntan. Han tyckte att det skulle bli roligt och spännandeberättade han för mig när vi stod i kön. Jag är övertygad om att han verkligen tyckte det också när vi välsnurrade runt där i vår korg i pariserhjulet. Sällan har han suttit så stilla med ett brett leende på läpparna.
Efter färden i ballongkarusellen gick vi för att träffa de andra. Tanken var att vi alla skulle åka hem tillJohan och Anna för att njuta av lite glögg och gemyt. Oscar var dock fortfarande riktigt slut och lättgnällig så vi beslöt oss för att åka hem till Malmö istället.
På tåget hem fick Oscar totalt hjärnsläpp för han kunde inte förstå att vi åkte på ett annat håll för attkomma hem. Det var ju fel håll. Vi försökte och försökte och försökte ännu mer att förklara för honom.En liten flicka i kupén, bara något år äldre än Oscar, försökte också. Inget hjälpte. Det brukar sällangöra det när trotsen slår sina järnklor i barnet. Några minuter efter det att vi hade passerat Svågertorpgjorde Oscar en kovändning. Nu åkte vi på rätt håll tyckte han. Övriga resenärer i kupén log. Den heltobesvarade frågan är om de log åt hans kommentar eller om leendena var uttryck för hur skönt de tyckteatt det var då Oscar hade slutat gråta, skrika och protestera vilt. Det får vi aldrig veta.
Marie-Louise fällde dagens upplättande kommentar. "När vi kommer hem värmer vi en flaska glögg och delar på."
Jul i Tivoli, de er dejligt.
Lördagen den 9 december 2006.
Som vanligt på lördagmorgnar väckte Oscar oss med sitt morgonpigga humör. Jag undrar var han har fått det från för varken jag eller Marie-Louise är speciellt morgonpigg. Denna lördag var Oscar extra uppspelt och var ivrig med att vi alla skulle gå upp och äta frukost. Vi skulle ju, som Oscar själv uttryckte det, "först åker vi buss, sen åker vi tåg till Danmark, sen är vi på Tivoli, sen åker vi karusell."
Oscar förmådde inte att äta mer än halva sin frukostmacka. Han hade helt enkelt för mycket pirr i kroppen. Han blev inte mindre ivrig när vi berättade att tåget kommer att passera den plats där flygplanet som ska köra oss till Bamses ö i mars, startar. Vän av någorlunda geografiska kunskaper förstår att det är Kastrup jag syftar på.
Vi tog bussen in till Malmö Central. På vägen dit passerar man butiken Mac Support i hörnet av Djäknegatan och Baltzarsgatan. Oscar, som är född med örnblick, fick givetvis syn på butiksskylten och tjoade förnöjt för hela bussen "där är äppeldatorn." På centralen löste vi tågbiljetter tur och retur till Hovedbanegården och gick sen till perrongen för att vänta på det Øresundståget som våra goda vänner Toffisarna tagit från Lund mot broderlandet. Ett samtal på mobilen och vi visste vilken tågvagn vi skulle ge oss in i. På tåget sammanstrålade vi så. Oscar och Ludwig, toffi junior, blev som vanligt glada av att träffa varandra. Ludwigs stora passion i hans snart treåriga liv är just tåg så han var mer andakligt upptagen med att njuta av stunden än vad Oscar var. Vi for förbi Kastrup men tyvärr såg vi inte några flygplan så Oscar förstod nog inte riktigt kopplingen till Bamses ö. Han fortsatte glatt att sjunga de julsånger som han har lärt sig på dagis.
Bamses ö förresten. Det är en av Fritidsresors familjeanläggningar på Lanzarotte som åsyftas. Fritidsresor har, som kanske är bekant för många, en Bamseklubb och uppträde, frukost och annat där barnen får träffa och leka med Bamse, Lille Skutt, Skalman och Vargen. Vi ska åka dit på semester i vinter.
På Hovedbanegården var det allmän kisspaus. På herrarnas blev jag antastad av två radikalt överförfriskade danska män. Den ene var liksom jag väldigt kortklippt. Han ställde sig alldeles intill mig där jag stod och gjorde det jag skulle i pissoaren. Han stirrade på mig. Det blev genast lite svårt att göra det jag borde. Knip Jens, knip. Jag vände mig mot honom och undrade om han ville något. Då det blåste lite kyligt i Köpenhamn denna lördag ville han helt sonika köpa min mössa. "Nä, den behöver jag själv" bemötte jag hans förfrågan. "För fan mand, du behöver den ju ikke" kontrade den fulle dansken, "du har ju hår." Jag tog av mig mössan, log och tittade på honom. "Faaaaan mand, du är som jag" jublade dansken och frågade snabbt "var har du köpt den mössan?" Efter att ha förklarat för honom att jag inte minns var mössan är köpt, att jag inte har en aning om vad Top Flite är för något (vita lögner är bra ibland), att jag också tycker att den blå färgen är snygg och att den absolut är varm och skön så kunde jag äntligen lämna de båda toktankade danskarna bakom mig.
Vi strosade de få stegen från Hovedbanegården till Tivolis huvudentré. Tack och lov var vi ute i riktigt god tid och man hade precis öppnat kassorna. Givetvis var det kö ändå, det verkar det alltid vara till Tivoli. Köerna blir dock bara längre och längre ju senare på dagen man kommer dit. En tips till alla som planerar att besöka den mysiga julmarknaden på Tivoli - var ute i god tid. I synnerhet om du har barn med dig de blir ju inte direkt mindre uppspelta av allt ljud, lampor och rörelser.Utanför entrén råkade Toffisarna på två bekanta. De var i Köpenhamn över helgenför att njuta en stund utan sina tre(?) barn. Jisses, jag tycker att det är tillräckligt med ett barn...
Innanför grindarna strålade vi samman med Toffisarnas goda vänner Anna och Johanmed dotter Ella. Riktigt trevliga människor. De har flyttat till Köpenhamn från Stockholm och verkar trivas alldeles ypperligt. Det största problemet verkar vara att hitta en bra barnfrisör.Ludde och Ella är nästan ett år yngre än Oscar så de var något mer sansade än vad han var.Oscars fokus var omedelbart inställd på karusellerna. Dessa hade inte ens öppnat än, fastdet bekom inte Oscar.
Bredvid en klassisk barnkarusell har man placerat ut en massa olika rytminstrument. Där finnsallt möjligt från ganska normala xylofoner till rena fantasiskapelserna i så väl metall som trä.För ögonblicket, d v s runt fem minuter, lät Oscar sig roas av dessa rytminstrument. Karusellentilldrog sig dock allt mer av hans uppmärksamhet och detta fast att den inte rörde sig ur fläcken.Där var inte ens personal kommen ännu. Men, det är klart och skall icke föringas, alla lampornavar tända. Våra sällskapande familjer fastnade på rytminstrumenten medan vi fick ge oss bort motinsläppssnurran till karusellen. Oscar insåg först nu att man inte kunde åka ännu. Marie-Louiseberättade för honom att man måste ha en biljett. De båda gav sig av bort mot köerna till biljettkiosken.
Då jag stod och väntade med barnvagnen på att Marie-Louise och Oscar skulle komma tillbaks frånbiljettinköpet startade man upp alla attraktioner. En efter en. Tivoli har en riktig rysarattraktion i formav en klassisk karusell med slänggungor. Som i bilden ovan. Den stora skillnaden mot karusellenpå bilden är att den i rysarform ger sig av till 80 meters höjd innan den snurrar loss på allvar. Utsiktenär säkert fin, frågan är om man kan njuta av den. "Någon som vill åka? Ja, jag kan hålla handväskor, kameror, ryggsäckar och annat löst."
Jul i Tivoli. Glitter och pynt i enorma mängder. Hygge.
Väl tillbaks från biljettinköpet hade Oscar för tillfället tappat lusten att åka karusell. Marie-Louise hadeköpt en heldagsbiljett som Oscar kunde åka hur mycket som helst på under dagen. Myrphys lag.Oscar hade istället fått ett oerhört intresse för pop-cornståndet som stod alldeles bredvid insläppettill barnkarusellen. Anna och Ella tog en tur i karusellen. Oscar lutade sig nöjt tillbaks i sin sulky ochåt färska popcorn.
Så småningom var halva hinken med pop-corn tömd och Oscar fick tillräckligt med förnyad energi föratt ånyo känna stark lust att åka karusell. Marie-Louise och han besteg karusellen andra etage och enliten gungsoffa som var monterad där. På marken stod jag, en besviken pappa, med kameran i högstahugg för att försöka fånga en härlig bild full med glädjen hos ett barn som åker karusell. På markplanav karusellen fanns alla klassiska åkfigurer som hör en dylik karusell till. Hästar, snäckskal och dylikt.Ibland blir det inte som man vill. Viljan hos en 3,5 åring är stark och han hade bestämt sig för var han ville sitta.
Under tiden som Oscar och Marie-Louise åkte karusell beslöt vi andra att vi skulle gå och äta när dehade snurrat klart. Det barnfria paret sa hej då och meddelade att de skulle gå och njuta av en barnfrimiddag. De hade full förståelse hos oss andra i sällskapet.
Vi gick och satte oss i restaurangen som ligger i samma byggnad som konserthallen och akvariet. Allavar hungriga. Inte minst barnen. Oscar ville ha en hamburgare. Sin matkinkiga vana trogen skulle denbara bestå av hamburgerbröd, hamburgare och ketchup. Inget annat. Absolut inget annat.Givetvis blev det språkförbistring. Servitrisen förstod nog inte alls vad Marie-Louise sa. Dock svaradehon att alla ingridienser ligger på tallriken bredvid hamburgaren. Det lät ju tryggt.
När man väl hade fått tag på någon i Köpenhamn som kunde receptet på hamburgare blev vi serverade.Alla ingridienser utom salladen, den råa rödlöken samt ketchupen(!) låg på hamburgaren. Oscar var hungrig.Och trött. Jävligt trött. Hamburgaren var fel. På två röda var hela restaurangen medveten om vår närvaro. Fru toffi, Steffi, förbarmade sig och gick till servitrisen för att få hamburgaren renskrapad. Jag kände total uppgivenhet. När hamburgaren var renskrapad så gott det gick tog Oscar bara ett par tuggor på denvarefter han sa att han var trött och ville lägga sig i sulkyn. Han hade inte svårt att somna. Resan och Tivolihade sugit all musten ur honom.
Jag fick äta upp både min egna Club Sandwich och resterna av Oscars hamburgare. Jag blev mätt.Det var faktiskt riktigt skönt att sitta och njuta av sitt glas Hof när Oscar väl sov. Ella ville också sovaså Johan tog henne på en promenad i vagnen. Ludde vägrade att kapitulera för sin trötthet. Faktisktså somnade inte Ludde förrän vi efter maten delade på oss för att låta barnen åka de olika attraktionersom de ville. Stackarn. Han hade ju sett fram emot att åka Tivolis lilla rundturståg.
Vi fick väcka Oscar när han hade sovit i en timme. Han hade flera gånger berättat att han och jag skulleåka ballongkarusellen - pariserhjulet på Tivoli. Det kändes bäst att väcka honom så att vi kunde göradetta innan vi skulle träffa de andra igen. Oscar var väl inte riktigt glad för att bli väckt men då han insågatt han och jag skulle åka ballongkarusellen piggnade han till.
Å nej. Kön till biljettkiosken var enorm. Vi hade ju bara biljett till Oscar. Nu hade vi dock riktig tur och ettdanskt par kom fram till oss och erbjöd oss att köpa biljetter av dem. De var nog på väg ut från Tivoli förderas barn låg och sov så gott i sin barnvagn. Tack ska ni ha!
Kön till ballongkarusellen var nätt och jämt kortare än den till biljettkiosken. Dock behövde vi ju bara ståi en kö. Oscar var riktigt uppspelt och full av förväntan. Han tyckte att det skulle bli roligt och spännandeberättade han för mig när vi stod i kön. Jag är övertygad om att han verkligen tyckte det också när vi välsnurrade runt där i vår korg i pariserhjulet. Sällan har han suttit så stilla med ett brett leende på läpparna.
Efter färden i ballongkarusellen gick vi för att träffa de andra. Tanken var att vi alla skulle åka hem tillJohan och Anna för att njuta av lite glögg och gemyt. Oscar var dock fortfarande riktigt slut och lättgnällig så vi beslöt oss för att åka hem till Malmö istället.
På tåget hem fick Oscar totalt hjärnsläpp för han kunde inte förstå att vi åkte på ett annat håll för attkomma hem. Det var ju fel håll. Vi försökte och försökte och försökte ännu mer att förklara för honom.En liten flicka i kupén, bara något år äldre än Oscar, försökte också. Inget hjälpte. Det brukar sällangöra det när trotsen slår sina järnklor i barnet. Några minuter efter det att vi hade passerat Svågertorpgjorde Oscar en kovändning. Nu åkte vi på rätt håll tyckte han. Övriga resenärer i kupén log. Den heltobesvarade frågan är om de log åt hans kommentar eller om leendena var uttryck för hur skönt de tyckteatt det var då Oscar hade slutat gråta, skrika och protestera vilt. Det får vi aldrig veta.
Marie-Louise fällde dagens upplättande kommentar. "När vi kommer hem värmer vi en flaska glögg och delar på."
Jul i Tivoli, de er dejligt.
onsdag 6 december 2006
Årets julkortsfotografering
En liten återgivning av fotograferingen till årets julkort. En betraktelse i att fotografera barn.
Jag älskar att fotografera och att lära mig mer om den konsten genom att öva, öva och öva på det jag läser och hör. Detta har gjort att jag nu kan förbereda mycket mer innan motivet måste vara på plats och de faktiska exponeringarna tas. Helt klart är det till stor hjälp och oerhört underlättande om man kan korta ner poseringstiden i synnerhet om det är barn som är motivet.
Jag började med att välja ut en plats hemma där dagsljuset kom in från fönster som vätter mot husets skuggsida. Direkt solljus är för starkt för fotografering av barn. Jag har köpt några meter bomullstyg på IKEA i en neutral benvit färg. Billigt och bra. Kanske lite väl benäget att bli skrynkligt men det kan jag leva med för det priset. Tyget förankrade jag på översta hyllan i en bokhylla med hjälp av de böcker som stod där och drog sen ut det i rummet. Rekvisitan hämtades. Stolen innebar inte några problem eftersom Oscar vid tillfället inte var i närheten av vare sig denna eller platsen för stundande julkortsfotografering. Jag placerade stolen lite drygt en meter framför tyget som löpte upp längs bokhyllan. Det som bildar väggen i själva bakgrunden.
För att förstärka ljusinsläppet från de tre fönstren placerade jag en 150 W byggstrålkastare vid samma sida som fönstren och riktade den mot stolen. På vänster sida av stolen placerade jag en stor guldfärgad reflektor och riktade in den så att den kastade ett lite gyllene skimmer in i stolen.
Kameran placerades på stativ och detta justerades så att jag fick med det jag ville i sökaren på rätt höjd och i rätt vinkel. Jag ställde in kameran manuellt, exponerade en bild och justerade slutartid och ISO-tal efter det skärpedjup jag ville ha. Det blev en ganska lång slutartid. Jag chansade på att Oscar skulle sitta still tillräckligt länge. Nu var det dags för Oscar att agera tomtenisse och hjälpa till med spannet till släden.
Principskiss över hur jag riggade prylarna hemma.
Jag hämtade ett rep i förrådet och gick sen för att hämta Oscar. Han var redan klädd i tomtemundering sen direkt efter frukost. Av någon anledning var det den enda klädsel han ville ha för dagen och det var ju minst sagt passande. Vi hade pratat om att fotografera julkort och att han skulle ha sin tomtedräkt på sig tidigare i veckan, men att det skulle gå så enkelt trodde jag inte. Faktiskt var han så förtjust i att ha tomtedräkt att han sov i tröjan på natten och vägrade ha något annat än den samma på sig dagen efter på dagis. Och igår hade han tomteluvan på dagis.
Vi surrade fast kompisarna i repet och placerade ut dem i en liten bågform framför stolen. Oscar intog glatt och med stor entusiasm stolen och drog lite i repet för att spänna det. Jag skyndade mig allt vad jag kunde för att hinna göra några exponeringar. Finjustering av skärpan och… där blev det jätteskoj att dra hårt i repet för då välte hela spannet.
"Kolla pappa, Ior ramlade!"
Vi rättade till kompisarna och försökte igen. ”Nej, mamma” sa Oscar, reste sig och gick till reflektorn för att instruera mamma hur den skulle hållas. Tålamod Jens. Tålamod.
"Mamma, jag ska visa dig."
När väl reflektorn hölls på ett sätt som Oscar tyckte var rätt gjorde vi ett nytt försök. JA! Jag fick flera exponeringar. Men tyvärr. En kontroll på histogrammet gav mig informationen om att det blev lite felexponerat. Kompenserade ett steg och var beredd att ta fler exponeringar. Det var inte Oscar.
"Skärpning pappa, nu är det här tråkigt..."
Några goda vänner var på besök för att bli julfotograferade samt för att vi skulle baka pepparkakor med barnen. Deras son, Ludwig, tilldrog sig plötsligt allt Oscars intresse. Det var bara att låta dem göra det som de ville göra. Att tvinga barn till att posera utan att de vill och ser det som en lek, ger definitivt inte bra bilder.
Mamma påminde Oscar om att vi skulle baka pepparkakor och att vi hade köpt fina pepparkaksformar föreställande Nalle Puh och hans vänner samt några Bamsefigurer. Det ville Oscar göra omedelbart men vi lyckades förmå honom att sätta sig en gång till och hålla försiktigt i repet. Nästan lite oväntat satte han sig omedelbart och utan protester på stolen och höll i repet. Klick, klick, klick. Yes.
Ja, där satt den!
Dags för Photoshop.
Så här blev det slutresultatet. Fin va?
Inköpstips
Tyg: IKEA, cirka 19 SEK/meter
Byggstrålkastare: JULA, knappt en hundring (LÄNK )
Reflektor: Kaffebrus (LÄNK )
Jag älskar att fotografera och att lära mig mer om den konsten genom att öva, öva och öva på det jag läser och hör. Detta har gjort att jag nu kan förbereda mycket mer innan motivet måste vara på plats och de faktiska exponeringarna tas. Helt klart är det till stor hjälp och oerhört underlättande om man kan korta ner poseringstiden i synnerhet om det är barn som är motivet.
Jag började med att välja ut en plats hemma där dagsljuset kom in från fönster som vätter mot husets skuggsida. Direkt solljus är för starkt för fotografering av barn. Jag har köpt några meter bomullstyg på IKEA i en neutral benvit färg. Billigt och bra. Kanske lite väl benäget att bli skrynkligt men det kan jag leva med för det priset. Tyget förankrade jag på översta hyllan i en bokhylla med hjälp av de böcker som stod där och drog sen ut det i rummet. Rekvisitan hämtades. Stolen innebar inte några problem eftersom Oscar vid tillfället inte var i närheten av vare sig denna eller platsen för stundande julkortsfotografering. Jag placerade stolen lite drygt en meter framför tyget som löpte upp längs bokhyllan. Det som bildar väggen i själva bakgrunden.
För att förstärka ljusinsläppet från de tre fönstren placerade jag en 150 W byggstrålkastare vid samma sida som fönstren och riktade den mot stolen. På vänster sida av stolen placerade jag en stor guldfärgad reflektor och riktade in den så att den kastade ett lite gyllene skimmer in i stolen.
Kameran placerades på stativ och detta justerades så att jag fick med det jag ville i sökaren på rätt höjd och i rätt vinkel. Jag ställde in kameran manuellt, exponerade en bild och justerade slutartid och ISO-tal efter det skärpedjup jag ville ha. Det blev en ganska lång slutartid. Jag chansade på att Oscar skulle sitta still tillräckligt länge. Nu var det dags för Oscar att agera tomtenisse och hjälpa till med spannet till släden.
Principskiss över hur jag riggade prylarna hemma.
Jag hämtade ett rep i förrådet och gick sen för att hämta Oscar. Han var redan klädd i tomtemundering sen direkt efter frukost. Av någon anledning var det den enda klädsel han ville ha för dagen och det var ju minst sagt passande. Vi hade pratat om att fotografera julkort och att han skulle ha sin tomtedräkt på sig tidigare i veckan, men att det skulle gå så enkelt trodde jag inte. Faktiskt var han så förtjust i att ha tomtedräkt att han sov i tröjan på natten och vägrade ha något annat än den samma på sig dagen efter på dagis. Och igår hade han tomteluvan på dagis.
Vi surrade fast kompisarna i repet och placerade ut dem i en liten bågform framför stolen. Oscar intog glatt och med stor entusiasm stolen och drog lite i repet för att spänna det. Jag skyndade mig allt vad jag kunde för att hinna göra några exponeringar. Finjustering av skärpan och… där blev det jätteskoj att dra hårt i repet för då välte hela spannet.
"Kolla pappa, Ior ramlade!"
Vi rättade till kompisarna och försökte igen. ”Nej, mamma” sa Oscar, reste sig och gick till reflektorn för att instruera mamma hur den skulle hållas. Tålamod Jens. Tålamod.
"Mamma, jag ska visa dig."
När väl reflektorn hölls på ett sätt som Oscar tyckte var rätt gjorde vi ett nytt försök. JA! Jag fick flera exponeringar. Men tyvärr. En kontroll på histogrammet gav mig informationen om att det blev lite felexponerat. Kompenserade ett steg och var beredd att ta fler exponeringar. Det var inte Oscar.
"Skärpning pappa, nu är det här tråkigt..."
Några goda vänner var på besök för att bli julfotograferade samt för att vi skulle baka pepparkakor med barnen. Deras son, Ludwig, tilldrog sig plötsligt allt Oscars intresse. Det var bara att låta dem göra det som de ville göra. Att tvinga barn till att posera utan att de vill och ser det som en lek, ger definitivt inte bra bilder.
Mamma påminde Oscar om att vi skulle baka pepparkakor och att vi hade köpt fina pepparkaksformar föreställande Nalle Puh och hans vänner samt några Bamsefigurer. Det ville Oscar göra omedelbart men vi lyckades förmå honom att sätta sig en gång till och hålla försiktigt i repet. Nästan lite oväntat satte han sig omedelbart och utan protester på stolen och höll i repet. Klick, klick, klick. Yes.
Ja, där satt den!
Dags för Photoshop.
Så här blev det slutresultatet. Fin va?
Inköpstips
Tyg: IKEA, cirka 19 SEK/meter
Byggstrålkastare: JULA, knappt en hundring (LÄNK )
Reflektor: Kaffebrus (LÄNK )
måndag 4 december 2006
Från Basic till OSX
Så har jag under några dagar bekantat mig med OS X och nu känns det tråkigt varje dag då jag startar min PC på jobbet. Fast det har varit värre... Mycket värre.
År 1986 började jag att arbeta med datorer. Visst hade jag testat datorer från 1980 fram till dess också, men det var mest i mer eller mindre fåniga skoluppgifter. Min bror hade en Commodore Vic 20 med kassetbandsstation som jag också provade på då och då. Från mina datorkontakter i grundskolan och gymnasiet finns inte mycket minnen. Den mesta kunskapen från den tiden skulle ju idag faktiskt göra sig bättre på Malmö Tekniska Museum än som något relevant inslag i dagens dagliga arbete med datorer.
Ja visst ja, en detalj kommer jag ihåg. Fråga mig inte varför. Den är ytterst fånig och oanvändbar. Kanske just därför som jag minns den.
10 Print "Jens"
20 Goto 10
30 Run
Aaah, mina samlade programmeringskunskaper i Basic. Tänk att de ryms på tre korta rader. Vad gjorde den programsnutten då? Jo den skrev Jens oupphörligt på skärmen. Det har man stor nytta av. Just det.
Nå väl. I mitt arbete kom datorn in 1986. Det var på min andra anställning efter det att jag hade slutat på gymnasiet. Datorn jag delade med de övriga fyra på Electrolux konstruktionsavdelning i Höör var en PC, en IBM PS1. En klassiker. Svindyr i den tidens pengar mätt. Faktiskt fortfarande svindyr även om prislappen skulle vara den samma idag som då. Om jag inte minns helt fel kostade den någonstans i häradet 35 - 40 000 SEK. Den hade en häpnadsväckande prestanda - tyckte alla då. Jag är född med den trevliga talangen att ha ett bra bildseende samt en utvecklad ådra och känsla för att teckna. Följaktligen föll det på mitt ansvar att ta fram bruksanvisningar, monteringsinstruktioner, m.m till de produkter som vi då tillverkade på Electrolux i Höör. Jag skissade med blyerts på ritfilm och med perspektivraster som stöd under ritfilmen. Efter skissarbetet tuschade jag skissen oftast på en ny ritfilm. Den färdiga tuschteckningen scannade jag in i PS1:an med hjälp av en IBM-scanner modell kolossal. Nu vidtog ett extremt tålamods- och tidskrävande arbete. Bildredigeringsprogrammet som jag hade att tillgå på denna, vid tidpunkten, värstingdator var ett program som närmast kan liknas med dagens Paint i PC-världen. Fast dagens Paint är mer avancerat. I det bildredigeringsprogram som jag hade under andra halvan av 1980-talet kunde man bara ge en pixel värdet "0" eller "1" d.v.s göra en pixel vit eller svart. På detta sättet arbetade man sig genom en hel bild, pixel för pixel, tills resultatet var tillfredsställande. Texterna skrev jag i det faktiskt riktigt bra ordbehandlingsprogrammet Word Perfect. Att Microsofts tekniker senare fick hjärnsläpp när de insåg vilka sidombrytningsprogram som fanns till Macintosh och våldförde sig så hårt på stackars Word Perfect att de helt sonika tappade just det som var "perfect" och stod snopna kvar med produkten "Word", är en annan och sorgligare historia. När texten var klar importerade och monterade jag den i ett program som hette Ventura. Bilderna monterades även i detta program. Det var långt ifrån smidigt, men det funkade.
Efter hand som jag lärde mig mer och utvecklade mina talanger och kunskaper kom jag till en tydligare och tydligare insikt om att jag definitivt inte ville arbeta som maskiningenjör. Arbetet med språk och grafik kändes helt rätt. Det var därför inte helt förödande att bli uppsagd 1993 på grund av arbetsbrist. Nu gavs jag en möjlighet att göra något annat. Sagt och gjort. Min sista arbetsdag på Electrolux i Höör var någon gång under sommaren 1993. Redan på hösten gick jag en 17 veckor lång utbildning med temat "Ny illustrationsteknik" arrangerad av och utförd på plats hos MacMeckarna i Malmö. Detta var mitt första möte med Macintosh och det var ett lyckligt sådant.
Vi lärde oss att hjälpligt arbeta med Photoshop, Illustrator, QuarkXpress, ett 3D program jag inte minns namnet på samt Premiere (är osäker på om det hette så redan då). Jag körde med en ritplatta och muspenna med sladd och upplevde min största personliga revolution sen Sex Pistols slog mig i ansiktet med "God Save the Queen." Arbetsmetodiken jag hade använt mig av under mina år på Electrolux i Höör kändes jämngammal med runorna. Det var kärlek från första stunden till den arbetsmetodiken och användargränsnittet som fanns i Macintosh. I klassrummet hade vi en sublimeringsskrivare. Utskrifterna kostade runt 80 SEK styck, men om man flirtade hårt med utbildaren så lät hon en skriva ut lite extraarbete. Här syntes inte minsta spår av Paint-pixlar. Yea baby, detta är som ett fotografi!
Efter utbildningen var arbetsmarknaden för den grafiska branschen inte den lättaste för någon som likt mig helt saknade erfarenhet från den samma. Jag mer eller mindre tvingades att ta ett jobb som ingenjör. Tack och lov var det bara en visstidsanställning så jag stod ut under de sju månaderna den varade. Som de flesta andra företag inom tillverkningsindustrin utfördes allt arbete på PC. Suck. Efter de sju månaderna ville företagets VD förlänga min visstidsanställning, men det ville inte jag. "Om du vill förlänga har du ju bevisligen behov av att anställa så om jag ska acceptera får du erbjuda mig en anställning och justera upp lönen några tusen" löd mitt kanske något kaxiga svar på hans erbjudande. Jag jobbade inte där mer.
Jag hade turen att snubbla på ett arbetstillfälle på en pytteliten konsultfirma. Det var en kvinna som ägde företaget och så hade hon en anställd sen tidigare. Vi blev två anställda. Nu var jag tillbaks i att arbeta med framtagning av olika former av tekniska publikationer och dokument. Arbetet utfördes på Mac eftersom vår största kund var Tetra Pak och hela det jätteföretaget använde på den tiden Mac. Äntligen kändes det åter roligt att arbeta med datorn som verktyg. Det var en fantastisk tid på många sätt. Kvinnan som ägde och fortfarande äger, företaget är absolut en av de bästa chefer jag har haft. Vi hade högt i taket med full frihet under ansvar. Tyvärr lyckades vi inte hålla näsan ovanför vattenytan då Tetra Pak valde att lägga det arbete vi hade utfört inhouse istället för på konsultbasis. En dag under våren 1996 stod jag så utan inslag av Mac i mitt liv. Denna gången skulle vi gå skilda vägar under betydligt fler år än vad jag kunde ana.
Sen 1997 arbetar jag som teknikinformatör, technical editor, technical communicator - kärt barn har många namn. Det känns helt rätt för mig i synnerhet eftersom utvecklingen av Photoshop, Illustrator och sidombrytningsprogrammen (PageMaker, FrameMaker, Indesign m.fl) har gått åt ett håll där man har fått större och större ansvar för hela processen med framtagning av tekniska publikationer avseende bildframställning, fotografering och optimering av filer för så väl tryck som webb. Komplexiteten i yrket har växt i samma takt som programmen - verktygen - har utvecklats och blivit mer omfattande. Det är ett roligt yrke som är utvecklande och utmanande. Try it, you´ll like it!
I mitt yrke har PC varit det enda verktyget som använts. Det grundar sig förmodligen också på det faktum att en teknikinformatör mer eller mindre helt arbetar för tillverkningsindustrin. Ända sen 1984 och fram till introducerandet av Intel-Mac har uppdelningen mellan de båda plattformarna varit solklar. Kanske lite som en självuppfyllande profetia eftersom den ene inte har velat snegla på den andre utan att göra det med något mörkt i blicken. Fördomsfullt har det sagts att Mac är för reklam- och mediabranschen. PC använder man på tillverkande industriföretag. Basta. Jaha, men jag körde det högst tillverkningsindustrianpassade Cad-programmet AutoCad på en Mac 1995...
Så kom då Intel-Mac och världen blir förmodligen och förhoppningsvis inte sig lik något mer. Jag har köpt mig en MacBook och det gjorde jag egentligen av tre anledningar.
Den sista punkten är av rent ekonomisk natur. Det är på tok för dyrt att köpa ytterligare en CS2 licens och då Adobe tillåter en licens att installeras på en stationär och en bärbar är det radikalt billigare att köpa XP Home Edition samt Parallels Desktop eller ladda hem BootCamp. Då jag har svårt att leva utan Photoshop i synnerhet i egenskap av amatörfotograf, kändes det sistnämnda som ett vettigt och lösligt alternativ. Nu när jag sitter här med härligheten framför mig, har jag dock fått kalla fötter och både XP Home Edition och Parallels Desktop ligger orörda i sina originalförpackningar. Någon som vill köpa? När CS3 kommer till våren lär jag uppgradera min PC och enligt vad jag har läst ska CS3 vara ett så kallat universalprogram som är plattformsoberoende. Så ingen XP på min Mac inte.
**************************************
Nu har jag varit igång med min MacBook sen den 29 november och det känns bara roligare och roligare för varje dag, nej, för varje timme som går. Tack kusinen! OS X är helt madder fakking underbart.
Jag är alldeles lyrisk över programmet Keynote och vilka möjligheter det erbjuder för att dels göra oerhört snygga presentationer och dels läckra bilder i pdf, jpeg, png eller tiff-format. Med några knapptryckningar i Keynote skapar man en snygg illustration med reflektionsspegling eller annat tjusigt. Motsvarande arbete i Photoshop kräver dels en hel del kunskap och framför allt mer tid. Programmet Pages känns mycket mer rätt än Word. I synnerhet för att jag har kontroll över bilderna jag lägger in. Professionellt använder jag FrameMaker och InDesign och de programmen byter jag inte ut mot Pages. Däremot använder jag glatt Pages för att göra privata dokument eller enklare skrifter i mitt arbete. Jag är fascinerad över den fullkomliga interaktion som råder mellan programmen från Apple. Det är fullkomligt briljant. Och snyggt.
Tidigare ikväll provade jag programmet iMovie HD. Kände mig lite orolig i början eftersom jag inte kände till ett dugg av programmet. Jag har använt Pinnacle Studio och Premiere Elements en del, i synnerhet Pinnacle Studio, så jag trodde att jag hjälpligt skulle reda ut iMovie HD. Som jag bedrog mig. Det var ju inget svårt att arbeta med iMovie HD. Anslut kameran. Klickeliklick och där var filmen i datorn. Dra och släpp. Filmen på plats. En toning i början och en i slutet samt en eftertext sist. Tjoff, klart. Det tog inte många minuter och blev, i mitt tycke, snyggt.
Jag är så lycklig för att jag äntligen har en Mac i mitt liv igen. Det är helt enkelt bara roligt.
Min första presentation i Keynote avslutade jag med texten "Made on a Mac with a Smile".
Å snart kommer Leopard...
År 1986 började jag att arbeta med datorer. Visst hade jag testat datorer från 1980 fram till dess också, men det var mest i mer eller mindre fåniga skoluppgifter. Min bror hade en Commodore Vic 20 med kassetbandsstation som jag också provade på då och då. Från mina datorkontakter i grundskolan och gymnasiet finns inte mycket minnen. Den mesta kunskapen från den tiden skulle ju idag faktiskt göra sig bättre på Malmö Tekniska Museum än som något relevant inslag i dagens dagliga arbete med datorer.
Ja visst ja, en detalj kommer jag ihåg. Fråga mig inte varför. Den är ytterst fånig och oanvändbar. Kanske just därför som jag minns den.
10 Print "Jens"
20 Goto 10
30 Run
Aaah, mina samlade programmeringskunskaper i Basic. Tänk att de ryms på tre korta rader. Vad gjorde den programsnutten då? Jo den skrev Jens oupphörligt på skärmen. Det har man stor nytta av. Just det.
Nå väl. I mitt arbete kom datorn in 1986. Det var på min andra anställning efter det att jag hade slutat på gymnasiet. Datorn jag delade med de övriga fyra på Electrolux konstruktionsavdelning i Höör var en PC, en IBM PS1. En klassiker. Svindyr i den tidens pengar mätt. Faktiskt fortfarande svindyr även om prislappen skulle vara den samma idag som då. Om jag inte minns helt fel kostade den någonstans i häradet 35 - 40 000 SEK. Den hade en häpnadsväckande prestanda - tyckte alla då. Jag är född med den trevliga talangen att ha ett bra bildseende samt en utvecklad ådra och känsla för att teckna. Följaktligen föll det på mitt ansvar att ta fram bruksanvisningar, monteringsinstruktioner, m.m till de produkter som vi då tillverkade på Electrolux i Höör. Jag skissade med blyerts på ritfilm och med perspektivraster som stöd under ritfilmen. Efter skissarbetet tuschade jag skissen oftast på en ny ritfilm. Den färdiga tuschteckningen scannade jag in i PS1:an med hjälp av en IBM-scanner modell kolossal. Nu vidtog ett extremt tålamods- och tidskrävande arbete. Bildredigeringsprogrammet som jag hade att tillgå på denna, vid tidpunkten, värstingdator var ett program som närmast kan liknas med dagens Paint i PC-världen. Fast dagens Paint är mer avancerat. I det bildredigeringsprogram som jag hade under andra halvan av 1980-talet kunde man bara ge en pixel värdet "0" eller "1" d.v.s göra en pixel vit eller svart. På detta sättet arbetade man sig genom en hel bild, pixel för pixel, tills resultatet var tillfredsställande. Texterna skrev jag i det faktiskt riktigt bra ordbehandlingsprogrammet Word Perfect. Att Microsofts tekniker senare fick hjärnsläpp när de insåg vilka sidombrytningsprogram som fanns till Macintosh och våldförde sig så hårt på stackars Word Perfect att de helt sonika tappade just det som var "perfect" och stod snopna kvar med produkten "Word", är en annan och sorgligare historia. När texten var klar importerade och monterade jag den i ett program som hette Ventura. Bilderna monterades även i detta program. Det var långt ifrån smidigt, men det funkade.
Efter hand som jag lärde mig mer och utvecklade mina talanger och kunskaper kom jag till en tydligare och tydligare insikt om att jag definitivt inte ville arbeta som maskiningenjör. Arbetet med språk och grafik kändes helt rätt. Det var därför inte helt förödande att bli uppsagd 1993 på grund av arbetsbrist. Nu gavs jag en möjlighet att göra något annat. Sagt och gjort. Min sista arbetsdag på Electrolux i Höör var någon gång under sommaren 1993. Redan på hösten gick jag en 17 veckor lång utbildning med temat "Ny illustrationsteknik" arrangerad av och utförd på plats hos MacMeckarna i Malmö. Detta var mitt första möte med Macintosh och det var ett lyckligt sådant.
Vi lärde oss att hjälpligt arbeta med Photoshop, Illustrator, QuarkXpress, ett 3D program jag inte minns namnet på samt Premiere (är osäker på om det hette så redan då). Jag körde med en ritplatta och muspenna med sladd och upplevde min största personliga revolution sen Sex Pistols slog mig i ansiktet med "God Save the Queen." Arbetsmetodiken jag hade använt mig av under mina år på Electrolux i Höör kändes jämngammal med runorna. Det var kärlek från första stunden till den arbetsmetodiken och användargränsnittet som fanns i Macintosh. I klassrummet hade vi en sublimeringsskrivare. Utskrifterna kostade runt 80 SEK styck, men om man flirtade hårt med utbildaren så lät hon en skriva ut lite extraarbete. Här syntes inte minsta spår av Paint-pixlar. Yea baby, detta är som ett fotografi!
Efter utbildningen var arbetsmarknaden för den grafiska branschen inte den lättaste för någon som likt mig helt saknade erfarenhet från den samma. Jag mer eller mindre tvingades att ta ett jobb som ingenjör. Tack och lov var det bara en visstidsanställning så jag stod ut under de sju månaderna den varade. Som de flesta andra företag inom tillverkningsindustrin utfördes allt arbete på PC. Suck. Efter de sju månaderna ville företagets VD förlänga min visstidsanställning, men det ville inte jag. "Om du vill förlänga har du ju bevisligen behov av att anställa så om jag ska acceptera får du erbjuda mig en anställning och justera upp lönen några tusen" löd mitt kanske något kaxiga svar på hans erbjudande. Jag jobbade inte där mer.
Jag hade turen att snubbla på ett arbetstillfälle på en pytteliten konsultfirma. Det var en kvinna som ägde företaget och så hade hon en anställd sen tidigare. Vi blev två anställda. Nu var jag tillbaks i att arbeta med framtagning av olika former av tekniska publikationer och dokument. Arbetet utfördes på Mac eftersom vår största kund var Tetra Pak och hela det jätteföretaget använde på den tiden Mac. Äntligen kändes det åter roligt att arbeta med datorn som verktyg. Det var en fantastisk tid på många sätt. Kvinnan som ägde och fortfarande äger, företaget är absolut en av de bästa chefer jag har haft. Vi hade högt i taket med full frihet under ansvar. Tyvärr lyckades vi inte hålla näsan ovanför vattenytan då Tetra Pak valde att lägga det arbete vi hade utfört inhouse istället för på konsultbasis. En dag under våren 1996 stod jag så utan inslag av Mac i mitt liv. Denna gången skulle vi gå skilda vägar under betydligt fler år än vad jag kunde ana.
Sen 1997 arbetar jag som teknikinformatör, technical editor, technical communicator - kärt barn har många namn. Det känns helt rätt för mig i synnerhet eftersom utvecklingen av Photoshop, Illustrator och sidombrytningsprogrammen (PageMaker, FrameMaker, Indesign m.fl) har gått åt ett håll där man har fått större och större ansvar för hela processen med framtagning av tekniska publikationer avseende bildframställning, fotografering och optimering av filer för så väl tryck som webb. Komplexiteten i yrket har växt i samma takt som programmen - verktygen - har utvecklats och blivit mer omfattande. Det är ett roligt yrke som är utvecklande och utmanande. Try it, you´ll like it!
I mitt yrke har PC varit det enda verktyget som använts. Det grundar sig förmodligen också på det faktum att en teknikinformatör mer eller mindre helt arbetar för tillverkningsindustrin. Ända sen 1984 och fram till introducerandet av Intel-Mac har uppdelningen mellan de båda plattformarna varit solklar. Kanske lite som en självuppfyllande profetia eftersom den ene inte har velat snegla på den andre utan att göra det med något mörkt i blicken. Fördomsfullt har det sagts att Mac är för reklam- och mediabranschen. PC använder man på tillverkande industriföretag. Basta. Jaha, men jag körde det högst tillverkningsindustrianpassade Cad-programmet AutoCad på en Mac 1995...
Så kom då Intel-Mac och världen blir förmodligen och förhoppningsvis inte sig lik något mer. Jag har köpt mig en MacBook och det gjorde jag egentligen av tre anledningar.
- Designen och prestandan.
- Användargränssnittet OS X som min älskade kusin hade förevisat mig för några år sen.
- Möjligheten att köra PC-program.
Den sista punkten är av rent ekonomisk natur. Det är på tok för dyrt att köpa ytterligare en CS2 licens och då Adobe tillåter en licens att installeras på en stationär och en bärbar är det radikalt billigare att köpa XP Home Edition samt Parallels Desktop eller ladda hem BootCamp. Då jag har svårt att leva utan Photoshop i synnerhet i egenskap av amatörfotograf, kändes det sistnämnda som ett vettigt och lösligt alternativ. Nu när jag sitter här med härligheten framför mig, har jag dock fått kalla fötter och både XP Home Edition och Parallels Desktop ligger orörda i sina originalförpackningar. Någon som vill köpa? När CS3 kommer till våren lär jag uppgradera min PC och enligt vad jag har läst ska CS3 vara ett så kallat universalprogram som är plattformsoberoende. Så ingen XP på min Mac inte.
**************************************
Nu har jag varit igång med min MacBook sen den 29 november och det känns bara roligare och roligare för varje dag, nej, för varje timme som går. Tack kusinen! OS X är helt madder fakking underbart.
Jag är alldeles lyrisk över programmet Keynote och vilka möjligheter det erbjuder för att dels göra oerhört snygga presentationer och dels läckra bilder i pdf, jpeg, png eller tiff-format. Med några knapptryckningar i Keynote skapar man en snygg illustration med reflektionsspegling eller annat tjusigt. Motsvarande arbete i Photoshop kräver dels en hel del kunskap och framför allt mer tid. Programmet Pages känns mycket mer rätt än Word. I synnerhet för att jag har kontroll över bilderna jag lägger in. Professionellt använder jag FrameMaker och InDesign och de programmen byter jag inte ut mot Pages. Däremot använder jag glatt Pages för att göra privata dokument eller enklare skrifter i mitt arbete. Jag är fascinerad över den fullkomliga interaktion som råder mellan programmen från Apple. Det är fullkomligt briljant. Och snyggt.
Tidigare ikväll provade jag programmet iMovie HD. Kände mig lite orolig i början eftersom jag inte kände till ett dugg av programmet. Jag har använt Pinnacle Studio och Premiere Elements en del, i synnerhet Pinnacle Studio, så jag trodde att jag hjälpligt skulle reda ut iMovie HD. Som jag bedrog mig. Det var ju inget svårt att arbeta med iMovie HD. Anslut kameran. Klickeliklick och där var filmen i datorn. Dra och släpp. Filmen på plats. En toning i början och en i slutet samt en eftertext sist. Tjoff, klart. Det tog inte många minuter och blev, i mitt tycke, snyggt.
Jag är så lycklig för att jag äntligen har en Mac i mitt liv igen. Det är helt enkelt bara roligt.
Min första presentation i Keynote avslutade jag med texten "Made on a Mac with a Smile".
Å snart kommer Leopard...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
