Personal Jesus

Your own personal Jesus
Someone to hear your prayers
Someone who cares

På måndag är det äntligen dags för konserten jag har sett fram emot sen sensommaren då biljetterna släpptes och köptes - Depeche Mode i Malmö Arena. Igen, tack som fan Percy. Jag älskar dig. Den senaste veckan har jag med en åsnas envishet gett mig den på att närma mig Sounds of the Unverse, den senaste plattan från Depeche Mode. Min disciplinerade ambition till trots med genomlyssning minst två gånger om dagen, har plattan inte letat sig in i mitt inre. Där är fragment, eller låtar kanske jag ska skriva, som får känslorna att glöda en aning innan de falnar. Låten Wrong är inte fel. Nej, den är faktiskt riktigt bra. Den får mina känslor att glöda och den blir bara bättre och bättre. Bland resterande 25 låtar från plattan är det enbart ytterligare två som jag ser potential i, men inte en potential som är hållbar. Jag kommer garanterat inte att prata om låtarna In Chains och Peace om några veckor.

Hoppas och tror att låtlistan på måndag inte innehåller mer än en, högst två, låtar från senaste plattan. Det är inte några live-låtar överhuvudtaget. Drömmen för mig är att de spelar New Life och ger mig få en minneskick tillbaks till Hastings 1981 då Depeche Mode slog genom i England - jag var där när historia skrevs - och vi dansade oss toksvettiga till den låten och några av de andra grymma tidiga hitsen. Tyvärr är dagens Depeche Mode väldigt återhållsamma med Vince Clarks låtar så det stannar nog vid en våt dröm.

Igår rotade jag genom en hög med gamla foto och fann bland annat det ovan denna text. Bilden är på mig från 1984. Jag och en av mina då bästa vänner Nisse, höll hov hemma hos honom i Sibbhult. Vi fotograferade, slabbade i mörkrum, lyssnade på synth, drack dansk pilsner och dansk akvavit. Härliga minnen från en svunnen tid. R.I.P Nisse, jag glömmer dig aldrig trots att vi bara fick tre år tillsammans.



Under dagen idag har en teckningsidé plågat mina tankar och tidigare ikväll satte jag mig vid ritbordet och såg till att få idén ur huvudet och ner på ett papper via vänsterhanden. Teckningen är en hyllning till en av de bästa låtarna ur Depeche Mode modernare låtarkiv - Personal Jesus. Jag tackar Martin Gore för att han skrev den låten i precis den tappning den har. Om han hade valt en annan religionsförknippad figur typ han den onämnbare som man inte får teckna, hade jag förmodligen dinglat ifrån minareten i moskén på Rosengård upphängd i ett snöre runt klockspelet.

Så tack Martin, tack som fan - my own personal Jesus…