Hur långt ska det få lov att gå?

Igår kväll drog så årets upplaga av Melodifestivalen igång. Så här i efterhand ångrar jag att jag slösade bort en timme av mitt liv på att se underhållningen (nåja). När jag dessutom blir varse om att Barcelona samtidigt på en annan kanal spelade en fin första halvlek, grämer jag mig ännu lite till. Dock såg jag andra halvlek av fotbollen så det kompenserar det negativa en hel del.

Ärligt talat, var det någon låt igår som överhuvudtaget kändes lite modern och nyskapande? Inte i min bok i varje fall. Dolph Lundgren var det enda nyskapande och han överraskade väldeliga. Hans pausnummer ville jag rösta på och skicka rakt till Eurovision Song Contest utan att passera Globen. Tyvärr dök det inte upp något telefonnummer med hans namn i rutan. Synd.

Nu har man experimenterat med en massa deltävlingar, sista chansen och slutligen en final för att utse vem som ska få äran(?) att representera, eller skämma ut välj själv, Sverige i Eurovision Song Contest. Möjligen är det i finalen i Globen programmet innehåller ett antal låtar som går att lyssna på utan att man först behöver ha dämpat sinnena med flera glas vin. Varför kan man inte tillsätta en bättre kommitté, jury eller vad det nu är för något, som plockar ut vilka av alla inskickade bidrag som ska få lov att tävla. Heter det tävla förresten? Kan man tävla i tycke och smak egentligen? Ett bra och genomtänkt arbete med de inskickade bidragen skulle kunna ge oss ETT musikunderhållningsprogram som i vart fall hade hållit en genomgående någorlunda god klass. Nej herr Björkman, lägg ner nuvarande upplägg och återgå till det gamla konceptet om inte Melodifestivalen ska självdö eller helt och hållet bli en företeelse som bara visas på storbild på någon klubb.

Kan inte låta bli att fundera kring låtarna i gårdagens sättning. De flesta låtar verkar vara stöpta i samma form. Ola eller Linda? Tja det handlar nog mer om vem som man tycker når fram genom rutan än på respektive låt. I media framhävdes gruppen Pain Of Salvation lite extra. Jag läste om dem och tyckte att det lät spännande med ett band som i sin egen musik blandar hårdrock med folkmusik. Jag hade aldrig hört dem tidigare. När det blev denna femmannagrupps tur slutade jag att uppdatera twittrandet på min iPhone och tittade nyfiket. Efter halva låten undrade jag när introt skulle sluta och låten komma igång. Efter hela låten undrade jag vad i hela friden gruppens övriga medlemmar utöver sångaren, gjorde på scen. Som arbetande med språk som ett av mina arbetsverktyg reagerar jag också på att låtarna nästan slentrianmässigt måste framföras på engelska. Vi bor i Sverige, vad är det för fel på vårt språk? När så en artisk som kallar sig Frispråkarn ska framföra en rap på svenska blir jag lite glad. Ja innan låten började alltså. När sen ett hemskt Eurodiscokomp går igång och en usel rappare sätter igång är det inte lika muntert längre.

Ja ja, jag tillhör väl dem som älskar att hata Melodifestivalen och det kan jag finna mig i. Det roligaste med Melodifestivalen igår var i vilket fall att följa den på Twitter.