Idag skulle min bror Mattias ha fyllt 40 år. Tyvärr fick han inte leva längre än till han blev 25 och ytterligare ett par veckor. En gammal gubbe i bil gjorde en helt vansinnig manöver på en 90 väg när Mattias låg på omkörning med sin motorcykel.
Vi var rätt olika jag och min bror. Under uppväxten spenderade vi inte speciellt mycket tid tillsammans. Det skiljde tre år på oss och vi hade många kompisar i vår egen ålder. Ungefär ett år innan olyckan hade vi hittat varandra som vuxna och spenderade mer tid även om Mattias då bodde i Kristianstad och jag i Höör. På senvintern 1994 hade jag fått ett jobb i Kristianstad och vi träffades en hel del. Jag skulle få nyckel till hans lägenhet så att jag kunde slagga där om jag var tvungen att jobba över eller av annan orsak. Men först skulle vi fira hans 25-årsdag och min mors mans 50-årsdag.
Så för exakt 15 år sedan åkte hela familjen på min mammas sida till Rom och hade en helt fantastisk vecka i denna underbara stad. Vi hade riktigt roligt tillsammans och kom varandra ännu närmare jag och brorsan. Vi åkte tåg ner. När vi åkte hem gick tåget via Helsingborg och i Hässleholm var det tågbyte för oss alla. Jag åkte söderut till Höör och de andra åkte nordöst till Kristianstad och Sölvesborg. Vårt tåg var försenat och jag fick springa till mitt anslutande tåg för att hinna med. Det blev inte tid till något farväl. Jag sprang till min perrong. Brorsan sprang efter men kom aldrig ifatt mig. Jag hoppade på tåget och stängde dörren. Mattias stod på perrongen och våra blickar möttes. Tåget rullade iväg, jag visste inte då att det var sista gången jag fick se min lillebror i ögonen...
Vi ses Mattias, det är jag övertygad om.
2 kommentarer:
Eftersom jag är den som kände Mattias bäst vill jag bara skriva att det du skriver stämmer till 100 %. Efter skilsmässan bodde Mattias o jag några år tillsammans. Telefonen ringde stup i ett, men det var alltid samtal till Mattias. När han flyttade till eget boende slutade det att ringa. Mattias var världens ödmjukaste, positiva och sociala människa jag känner. Tyvärr blir inte livet som man tänkt sig. Sorgligt är det att upptäcka det först efter döden, vad som kunde bli ett normalt förhållande Tyvärr befarar jag att det blir så med dig, din syster och mig. Hoppas jag har fel.
Jag har en solskenshistoria typisk Mattias, när Mattias, du o jag var i Sälen – vintern -94 eller var det -93. Vi satt i baren på hotellet, Mattias hade inte speciellt mycket pengar. Han satt i ena ända av baren, jag i den andra. Plötsligt kom det en ”hot shot” till mig. Bartendern sa ”den här är till pappsen”. Mattias hade betalt, att jag sedan resten av kvällen fick betala hans drinkar, det är ju en annan historia, men den är typisk min älskade o saknade son.
Pappa
Vet inte riktigt vad jag ska tänka om den kommentaren. Det enda jag får fram är uttrycket "it takes two to tango."
Skicka en kommentar